du, utmattning
Hej, utmattning. Smyger du dig på mig ditt kryp? Vad menar du med att jag kallar på dig ditt ljugo? Jag vill verkligen inte associeras med dig. Du får det att låta som att jag får skylla mig själv för att min hjärna inte fungerar.
Jag vet när du är här. För jag vaknar efter en timme och kan inte sova mer. Svintrött och dummare för varje sekund. Du kommer bara in i mig som om du var välkommen. Men jag vill inte ha dig här. Du har kidnappat min hjärna och jag kan inte skriva. Jag förstår inte det jag läser.
Du är här. Min syn försämras, ser dubbelt. Oskarpt. Ljuset skiner glansigt som glittrande stjärnor. Fältet smalnar till en tunnel. Jag orkar inte se mer. Endast en liten punkt framför mig, allt annat är för ansträngande. Som att alla mina vävnader gör ont om jag vidgar synfältet. Här står jag och pulserar, ser ljusfläckar i alla färger dansa mitt på dan framför mig, ute i skogen och i ett mörkt rum. Du har tagit över din jävel.
Mina tankar blir formlösa. Saker att göra knyts samman. Jobbet tycks lätt att uttyda, vem som helst skulle kunna göra det, säger chefen. Jag jobbar som fastighetsskötare, men jag är ingen fastighetsskötare. Det krävs en arbetsorder och en bekräftelse på reparation. Det får jag svart på vitt. Antitankarna får mig att gå runt uppgiften. Tveka. Har jag reservdelar? Ska jag beställa? Eller har jag beställt dem redan? Har de kommit? Om jag inte förlagt dem. Är det ens rätt reservdel? Kanske ska jag till lägenheten och kolla det igen eller har jag redan varit där flera gånger? Jag känner att du drar åt snaran. Du är den som sliter mig från mitt rätta jag. När du är här är jag bara ett skal.
Ögonen. Isärplockade från hjärnan. När jag läser, är varje ord en egen berättelse. Jag får inte ihop orden till en mening. Jag ser ordet. Men hittar inte betydelsen. Dyslektikerhjärnan saknar ordförståelse, den fattar symbol och subtext. Du dränker mig i förvirring. Jag hittar inte samband med nästa ord. Jag upprepar läsningen flera gånger. Sen vill jag vara positiv och fortsätta tro att jag kan och behållit min läsförståelse så jag slutar försöka. Det gör för ont att tro att det beror på en hjärnskada. Ibland tror jag att du kokar min hjärna till en gröt som limmar fast mig i ett vakuum.
Mitt minne är så diffust. När synen smetats ut, är det svårt att gå tillbaka till bilder. Förvirring kring det som sagts. En mycket glad människa hälsar på mig, jag ser inte vart rösten kommer ifrån. ”Hej Tania”, upprepar hon. Jag tror att jag gissar på rätt person bland alla suddiga ansiktslösa människor som redan tittar på mig. För alla tittar på mig och väntar på mitt svar till den glada hälsningen. Hon kommer närmare. Men varför är hon så glad? Jag borde komma ihåg en sån person som hälsar på mig på det sättet. Men jag känner inte igen ansiktet. Jag undrar om det är hon violinisten som jag blev så imponerad av häromdan. Men jag vet inte om det är hon. Det känns plågsamt att hon ska tro att jag inte bryr mig, så jag ler stort, och försöker matcha hennes glädje. Heheej. Du gör det svårt för mig att vara mig själv.
Jag vågar inte fråga vem hon är. Jag kan läsa av att vi pratat om väldigt personliga saker. Men det gör jag med alla. Jag skäms. Andra tycks hålla sina tankar för sig själva och det blir enklare för dem att försvinna i mängden. Jag har grävt min egen grav. Jag ser hennes värme. Jag är tacksam. Försöker att undvika att det ska synas att jag inte minns hennes ansikte. Jag låtsas. Hon är så glad. Jag får så dåligt samvete. Jag har aldrig varit en sån som inte minns människor jag pratat med. Du har gjort mig till en opersonlig person. En icke-människa.
Sömnen, haha! Ibland sover jag en timme. Mitt på dan kanske en drömstörd timme till. Att gå och lägga mig ger mig ångest. Jag har blivit så dålig på det. Hela livet ska man sova en tredjedel av sitt liv. Men när jag inte kan. Det som är en naturlig sak för människor. Du får mig att tveka på ifall jag ens är människa? Jag är definitivt inte mig själv. Ångest kittlar. Skam simmar inom och runt mig på natten. Den påminner om hur stort jag gör bort mig. Om och om igen. Du pekar strålkastaren på mig och suckar. Du tycker att jag själv orsakat det här. Du menar att jag släppt in dig i utbyte mot den jag är. Vad tjänar du på att kidnappa min själ?
Ursprungligen dog människan om de blev utstötta från flocken. Den rädslan har vi kvar i våra gener för att vi ska överleva. Skam påminner mig konstant. Skam är att vara annorlunda och uteslutas ur flocken. Nej jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte godta att jag ens bryr mig om ifall jag blir utstött. Jag vill låtsas som att jag har mer kontroll i mitt liv än så. Att jag bestämmer hur jag ska spendera min energi. Men rädslor övermannar, som du utmattningen. Att vara rädd för att uteslutas ur flocken är lika skrämmande som att uteslutas ur flocken. Som skrivande person är jag alltid utanför flocken, jag sätter mig iakttagande för att kunna återge så trovärdigt jag kan. Men du ställer dig på tvären framför mitt skrivande. Du tänker bara på dig själv.
I det naturliga tillståndet kan man vara social. Men jag känner hur obekväma folk blir när jag har för mycket okontrollerade känslor i mina ord. Sanningar sipprar ut i de mest ovälkomna tillfällen. Blickar flackar. För mycket intensitet. För stora påståenden. Folk tittar bort. Utmattning, du får mig att vara i försvarsposition. Du finns när jag är i onaturligt tillstånd.
Om jag hatar något mer än dig, så är det när en auktoritet påstår att allt ska vara precis så illa som det är. Som när läkaren på rehabkliniken påstår att smärta i kroppen ska vi bara lära oss att leva med. Som om hans indoktrinerade kunskap vore fakta. Det klingar så falskt, så falskt, så falskt. Ja du fattar själv, det är som att du och han pratat ihop er.
Sanningen för mig är snarare att jag försöker hitta tillbaka till den jag är. Och ingen auktoritet utanför mig själv har hittills närmat sig den sanningen.
På rehabkliniken övar vi på olika metoder att dämpa stressnivåerna. Vi behöver stress för att vakna varje dag säger de. Utan stress och kortisol kan vi inte leva, skapa och vara kreativa. Något i dessa ord provocerar. För alla mina vävnader gör ont. Det känns som den oproportionerliga dosen kortisol som orsakar smärta är samma som inte låter mig sova. Den avtar aldrig i min kropp. Den som får hjärtat att klappa som vid högintensiv träning, även när jag vilar, bedövar min inlevelse, söver ner mina känslor, och isolerar mig från den riktiga världen. För du gör mig så trött, så trött, så trött.
När jag påbörjar min utbildning till stresspedagog säger min lärare Santoshi under en lektion något så radikalt som: Det finns ingen bra stress eller dålig stress. De här orden klingar sant för mig. Jag känner mig hörd. De här orden har jag inte kunnat yttra, men de vibrerar av sanning. Hon menar att det naturliga tillståndet för oss är där vi befinner oss när vi inte behöver skapa strategier för att stå ut. Det är när vi är fria och inte i försvarsposition. I det naturliga tillståndet finns ingen stress. Och i det försvarsinställda tillståndet kan vi inte vara sociala, inte empatiska, inte intuitiva. Du är ju mitt försvarstillstånd, jag sa ju det.
Jag blir mindre mig själv om jag ska bedövas av stress. Jag är längre bort från mitt friska jag om jag inte får sova. Det här stör mig, jag har aldrig haft så mycket noja för att tiden rinner iväg som när jag inte kan sova, för tiden jag får är av svidande låg kvalitet. Jag skriker på min hund Saga, för jag är usel på att förklara mig. Hennes blick följer efter mig. Hon vill veta vad hon gjort för fel. Hennes ögonbryn frågande. Jag skäms och kan inte se henne i ögonen. Jag är dålig. Så dålig. Sämst. Du tär på min relation till den oskyldigaste av dem alla.
Ångest känns som att jag inte har hud som skyddar mina inre organ. Och du gör mig hudlös dag och natt. Du upprepar den här ramsan i repris.
Kanske träffade jag dig först när jag jobbade som obduktionstekniker. Jag minns hur kroppen ser ut på insidan. Jag tycker att jag förstår att alla är likadana, alla har rött blod, alla har bubblor av fettlager, alla går att skära upp och alla går att sy ihop. Vi gör bara motstånd när vi lever. Det gör bara ont när vi gör motstånd. När jag började på det jobbet såg jag insidan av köttet varje gång jag blundade. När jag sen vande mig tyckte jag inte att det luktade lika starkt. Min kollega som var väldigt lojal mot patienterna som inte längre kunde prata skulle aldrig kalla lukten för äcklig. Hon skulle säga att det är naturligt och intensivt.
Jag som saknar vårdutbildning fick prova på att närvara vid en obduktion. Det var testet. Jag vet med tydliga fysiska signaler ifall jobbet är för mig eller inte. Och så ser jag på dig, du är testet som visar med tydliga signaler vad som är jag och vad som inte är det.
På bårhuset hade jag en i min mening usel chef, Carolyn heter hon. Hon var totalt okunnig om obduktioner. Chefen i maktposition till mig, påminde mig varje dag att jag endast är intermittent timanställd och att hon kan när som helst avsluta min anställning. Jag gick på äggskal. Jag var samtidigt tacksam att jag fick vara på ett så spännande jobb som tillät mig få medicinkunskaper om anatomi utan att ha läst till läkare.
Jag lärde mig jättemycket. Jag skar i en människokropp med skalpell för första gången när jag tog ut en pacemaker. Jag blev duktig på att sy ihop kroppar och skallar efter att de obducerats. Jag hade redan erfarenhet i hantverk och sömnad. Vid ett tillfälle när min kollega var tvungen att fara iväg till ett annat sjukhus eftersom hennes pappa hade dött, blev jag kvar ensam utan att veta vilket organ som var vilket. De skulle vägas. Och patologen fick visa mig vilket som var vilket, och där det var skuret fick jag ta klumparna av vad som varit hela organ och väga gruppvis. Jag kände mig speciell för att jag vågade. För att jag var orädd. För att det på riktigt blev så att efter döden finns inga andra rädslor. Jag hade en viss acceptans för kroppens förgänglighet. Det här är jag utan dig.
Men jag var naiv. När sommaren kom betedde sig chefen avvikande. Hon hade alltid varit ytlig. Förnäm. Höll sig för ansiktet så fort hon kom till avdelningen. Hon berättade världens tråkigaste skämt, som mina kollegor skrattade åt. Men jag kunde inte. Det är den jag identifierar mig med, jag uppskattar skämt, bra skämt och ett påtvingat ansträngt skratt är skadligt för själen. Det tror jag på. Det här är jag. Utan dig.
Hon bokar in mig på ett sommarschema som ser hetsigt ut, nåt annat än vi tidigare kommit överens. Jag mejlar henne flera gånger för att fråga om hon skrivit fel på schemat när alla andra har semestrar, men får inget svar. När jag en dag berättar för min kollega att jag inte får svar från Carolyn och att jag tror att hon är på semester får jag höra att hon visst är på plats och har varit det hela tiden. Kollegan ser ner på golvet och säger: ”Jag har undrat när hon ska prata med dig, men hon sa att hon väntar på att du ska fatta vinken”. Jag föreställer mig att hon sagt det inför alla andra i gruppen. När de står i grupp och skrattar åt hennes tråkigaste skämt. Jag föreställer mig att hon inte vill säga något innan semestrarna, för gudarna vet hur svårt det är att få folk att vilja jobba på bårhus överhuvudtaget. Jag fick ju börja jobba där. Du skrattar, för jag blir arg. Men ilskan håller dig fortfarande på avstånd. Ilskan finns för att sätta gränser.
Jag säger upp mig samma dag. Träffar Carolyn på korridoren. Hon skriker att jag inte har någon framförhållning. När jag svarar att hon hela tiden påmint mig att jag endast är intermittent timanställd, är att sluta samma dag precis det jag får göra, skriker hon att jag har problem med kommunikation. Folk tittar ut i korridoren från sina labb. Ett huvud sticker ut här ett annat där. Hon anklagar mig för min usla planeringsförmåga och hur dålig tajming jag har. När jag säger att jag inte kan vara kvar när jag vet att hon sagt att ”hon väntar på att jag ska fatta vinken”. Så skriker hon anklagande om jag verkligen tror på allt jag hör.
Jag vill säga: Fuck you, du har nu kallat mig idiot två gånger, först när jag inte ”fattat vinken” och nu när jag är dum nog att ”tro på allt jag hör”. Men jag säger inte det. Och den ansträngning att hålla inne ord. Viktiga ord. Är nog samma ansträngning som krävs för att skratta falskt. Jag sviker mig själv och börjar släppa in dig.
Min make frågar om jag inte vill använda de ruttna äggen han sparat i källaren i tjugoplus år för att sticka in de i avgasrören på hennes bil. Kanske. Bara kanske.
Såhär i beroendeposition har jag ofta känt mig. Jag platsar inte in vart som helst. Konstnärssjäl. Jag ser inte ut som andra. Och känner nånstans att jag måste anstränga mig jävligt hårt för att funka på ett vanligt jobb. Den här ansträngningen är den som gör oss till sambos du och jag. Det är ett heltidsjobb. Av det komplexet har jag sen tackat ja till att jobba som fastighetsskötare för att jag kan vara snäll. Jag kan göra jobbet, men det är inte jag. Att jag har försökt att platsa in gör att jag hamnar i skuggan av dig.
Skrivskolor där jag inte syns har det gått bättre, men fortfarande har jag endast kommit in som reserv. En liten varnande påminnelse om att jag inte är fullt så förtjänt av utbildningen. Mitt namn tänker jag. Den avslöjar mig. Det finns alltid en osäkerhet när du är närvarande.
När jag kom till rehab kände jag mig förrådd. För syftet där var att hitta tillbaka till jobbet jag blev utmattad av. Jag ska alltså enligt det systemet anpassa mig för att få det att fungera. Inte för min högsta potential såklart. För att jag behöver pengar så att jag kan betala hyran och min studieskuld. Motivationen har varit överlevnad. Men med dig inom mig dör jag hellre än att riskera mer spirituell svält.
Jag har insett att det inte är så enkelt som att andas rätt. Mindfullness provocerar mig just därför. Rehab fick mig att prova på fler sätt att meditera. Det är så nyttigt, men inget av det gav resultat. Inte just då för jag var så stressad. Trasig. Som en själ full med hål som läcker ut livsenergi.
När jag möter min lärare Santoshi förklarar hon att när man haft ett trauma som man normaliserat så kan varje försök att träna eller meditera vara återtraumatiserande. Man ska lyssna på kroppen, ibland behöver kroppen andra övningar. Att lära sig att lyssna på kroppen är att väcka ett nytt sinne som varit avaktiverad. Att tvinga någon att meditera kan skapa mer stress. Det gjorde det för mig. Helt galet. För du bosätter dig i min kropp som en demon som tar över mitt själslösa liv.
Jag tänker tillbaka till hur jag sov som barn. Klickandet av locket till askkoppen i vardagsrummet. Lukten av alkohol. Jag brukade vakna av att mina föräldrar slogs, skrek och smällde i dörrar och väggar. Och det var normalt tyckte jag eftersom jag somnade om varje natt. Men jag hade ofta ont i magen. Kände du till mig redan då? Du var nog min vän då, den som hjälpte mig att normalisera. Som guidade att dölja det som var av skam. Som insisterade att jag skulle vara lojal mot dem.
Inom biohacking, som är ett sätt att optimera sin hälsa med innovativa och experimentella sätt, säger man att när man hamnar i utbrändhet så bör man sova tio timmar varje natt under en längre period. Men jag undrar hur man gör. För jag lyckas inte sova. Jag har glömt hur man gör. Jag får sömntabletter från vårdcentralen. Men läser på i Sömnrevolutionen att det inte är riktig sömn man uppnår med sömntabletter, hjärnan får inte återhämtning. Jag går över till melatonin, sover för första gången på flera år i åtta timmar i sträck. Fantastiskt! Men det håller bara i en vecka. En annan läkare från vårdcentralen säger till mig att melatonin bara ska tas om man har brist på melatonin. ”Har du brist på melatonin? Nej. Så anledningen till att det inte funkar är för att du inte har brist av melatonin”. Kan det vara så? Ja för i helvete. Håll käften!
Dave Asprey, som myntat begreppet biohacking, säger i The Bulletproof diet att melatonin som säljs på recept är alldeles för höga doser. Det man ska göra är att gå ut i solen så fort man vaknar så kommer man att producera generösa mängder melatonin 12-14 timmar senare och man kommer att känna sig trött nog för att sova djupt. Man ska alltså få direkt solljus tidigt på morgonen och så mycket som möjligt. Vad ska jag göra på vintern när vi knappt får någon dagsljus, jag oroar mig redan nu. Du gör mig tveksam. Som att jag inte ser möjligheterna.
Att gå upp tidigt är optimalt för mig. Det är då jag finner ro. Det är då jag kan skriva. Så länge du inte är i närheten.
Smärtorna i kroppen. Det gör så ont att bara stå. Fotsulorna är känsliga för golvet. Du har tagit över min kropp. Varför? Du påstår att jag kallat på sig, men varför skulle jag vilja ha ont? Du påminner mig om att det bara gör ont om jag gör motstånd. Är det att jag inte vill resa på mig? Santoshi påminner mig om att smärta inte kan kännas vid stress, smärtan kommer när man är på väg att läka. På väg in i det naturliga tillståndet. Homeostas. Där du inte finns.
Kan det vara det min kropp vill säga? Inom funktionsmedicin som fungerar förebyggande inom hälsa, säger man att stress vaskar bort näringen vi behöver för att stå ut med stress. Med åldern tar man också mindre till sig av näringen. Forskningen visar på att utmattade har lättare att få bestående skador i hjärnan. Av näringsbristen. Men de menar också att näring kommer i hur man andas, hur man är socialt och av fysisk träning.
Att träna hjälper sådär. Jag är inte sugen när jag har så ont. Jag slutade aldrig egentligen att träna. Jag fick lära mig i The Oxygen Advantage, att bara andas genom näsan för att andning genom munnen stressar kroppen. Att folk blir överviktiga och får tandproblem och äter mer skräpmat när de andas genom munnen. Jag minns mig själv på löpbandet när jag flåsar, alltid genom munnen. Men träning gör ont. Piggnar kroppen, och gör mig sömnlös när jag blir för taggad. Du gillar när jag tvingar mig att träna på gymmet.
Jag hittade till Qigong, det hjälpte en bit på vägen. Långsamma rörelse där jag får visualisera ljusenergi samtidigt som jag andas och rör på kroppen. Det är en meditation i rörelse.
Kanske ska inflika att meditation varit så svår för mig att jag alltid känt mig dum. Som att jag låtsas vara en smartis som kan meditera, som endast en-procenten klarar av. Min koncentrationsOförmåga. Och du simmar ryggsim i mitt komplex.
Till qigong hör också att de tar hänsyn till qi energi och yang. Att sjukdomar kommer först i energikroppen för att senare tränga in i fysiska kroppen. Att när vi upplever stress så öppnar vi dörrar till sjukdomar och ångest. Det sätter ord på saker som inte erkändes på min rehab. Rehab tycks bara tro att min hjärna styr allt. Vilket är förlegat eftersom läkare har konstaterat att hjärtat reagerar innan hjärnan vid möten. Kroppen har en egen intelligens. Det i varje fall som att man i denna kultur dyrkar hjärnan. Och jag har en föraning om att du finns i min hjärna, för när jag är helt i kroppen är du inte dominant.
När läkaren svarar med auktoritet: ”Hjärnan kan inte vara trött, den är alltid aktiv”. Och jag kanske menade att själen är trött, men hur förklarar man det till en idiot, man och läkare med privilegiet att skriva eller avstå från att skriva sjukdomsintyg så att jag slipper jobba på det jobb jag försöker bli frisk från? Du gör att jag inte hittar rätt ord vid rätt tillfälle, alltid försent.
Qigongen börjar ge mig en bild av energin. Den hjälper mig att nöja mig med mjuka rörelser. När jag varit som mest påverkad av dig kunde jag inte torka mig på toaletten, för den lilla sidledsvridningen gjorde så ont i ryggraden. Vad har du gjort med mig, hur kan du påverka min kropp utan att jag slagit mig? Det är som att du sakta förgiftar mig med stresshormoner så att alla mina leder sammanväxer fast till ryggradsnerverma.
Marc Hyman, en funktionsmedicinsk läkare som skrivit massvis med böcker om hälsa som man själv kan påverka, pratar mycket om att en hel tredjedel av hela ens resultat har att göra med ifall du har socialt stöd eller inte. Folk som har ett team som stöd överlever fler sjukdomar. De som har en flock. Så om jag ska hitta tillbaka till mig själv måste jag hitta mitt team. Mina människor. De som ställer upp. Och det behöver inte vara mitt blod. För min mamma fattar fortfarande inte att det är ”den duktiga jag klarar allt och klagar aldrig och får högst betyg”-syndromet som ligger bakom utmattningen. Hon använder fortfarande meningar som ”Var inte så långsam”, och ”försök vara mer effektiv”. Såna ord som du gillar, eller hur?
Det finns händelser som gör att jag blir antisocial. När jag var barn tyckte jag att mina föräldrar var dumma i huvudet. Jag minns hur väggen skakade när mina föräldrar var fulla och slogs ner av polisen. Vagusnerven. Stanley Rosenberg, en kraniosacral terapeut som skrivit om hur vagusnerven kan hjälpa mot ångest, depression, trauma och autism, menar att det finns spänningar i vagusnerven som påverkar ens kapacitet att vara social. Jag testar en övning som visar hur gomspalten är placerad. Min är oftast sned och vriden åt ena sidan. Jag testar övningen ser i spegeln. Jag upplever min syn klarare.
Kundaliniyogan, som är grunden till svensk medicinsk yoga, erkänner också energikropparna och jobbar med vagusnerven. Här uttalar jag ord, som stimulerar punkter på gommen som trycker till nervändar som ansluter till hjärnan. Ord skapar förändring i hjärnan. Enkla handrörelser som bränns i åtta minuter får mig att vilja dö. Men i själen känner jag mig starkare. Energi är din raka motsats.
Wim Hof, förespråkar att med hjälp av andningen och djup meditation kan man utså vilken kyla eller virus som helst. Jag duschar kallt. Jag håller andan. Det ändrar min kemi genast. I kylan andas jag djupt, någonstans hade jag glömt att andas ordentligt. Och poängen är att man ska slappna av i kroppen. Då tränar man sitt motstånd mot stress. Jag vill egentligen duscha varmt. Men du vill säkert att jag pressar på, eller hur? Jag minns Santoshis ord, att jag ska lyssna på kroppen. I kroppen är jag jag, och du finns inte här.
Du är också möjlig för att jag som okunnig vegetarian inte ätit animaliskt fett på mer än tjugo år. När min hjärna svultit, är det svårt att fokusera. Hjärnan behöver fett, den består av fett, vatten och proteiner. Den består av noll vegetabilier. På bårhuset fick vi ta ut hjärnan på patienter med alzheimer. Det var en speciell och mer avancerad metod för att ta ut hjärnan med hela ryggmärgen intakt. Det krävdes att man obducerade från ryggen först, och sedan vände på kroppen för att inte förstöra ryggmärgen när man sliter ut alla organ.
Hjärnan hos en död med alzheimer är slemmig. Och nästintill som smält. En gröt. När en frisk hjärna är fast och köttlik, är den alzheimersdrabbades som gelé.
Dr Pearlmutter menar att alla ålderssjukdomar kommer av inflammationer. Att när hjärnan är inflammerad en längre tid så blir människan antingen drabbad av stroke, hjärtinfarkt, om de nu överlevt diabetes som också är inflammatorisk orsakad. Han menar att det beror på kolhydrater, spannmål och frön. Sån mat som inte är essentiell. Och i brist av fett och proteiner som är essentiella. Det här är helt tvärtom det jag lärt mig i kursen Kost och Hälsa där de råd enligt de svenska rekommendationer ligger efter många år i forskningen. Ska jag vänta på deras rekommendationer hinner jag bli sjukare.
Mitt liv som vegetarian var fylld av renhet för att jag slapp äta till exempel det kött som jag såg på bårhuset. Jag slapp äta dött. Och jag kände mig ren i själen. Mitt omedvetna mantra var att kött är smutsigt. Som om en osynlig kraft förde mig närmare gudarna och jag är en bättre människa. Jag hade rent samvete. Jag övade på min disciplin. Jag trodde att jag undvek sjukdomar. Men i en undernärd hjärna kan du bara göra dig hemmastadd.
När jag fick tumörer i livmodern fick jag panik. För mig var det en cancervarning och jag kunde inte förstå hur jag kunde bli utsatt. Jag som var så ren och sund. Ingen läkare frågar mig någonsin om matvanor. En läkare på vårdcentralen skattar när jag själv berättar att jag inte längre är vegetarian. Hans ögon tåras. Skrattar tills han märker att jag inte skrattar. Det var inget skämt. Men han fattar nåt han inte nämner. Varför pratar de inte om näring? En säger att mat inte är relaterat till hälsan, det är inte bevisat. Det låter så dumt. Som att deras utbildning gjort dem blinda för det självklara. Det levda.
Jag nördar mig i kunskap om hormoner. Jag fattar att tjugofyratimmars cirkadiska cykel inte är min cykel. Min cykel sträcker sig längs tjugoåtta dagar. Och att ge blint alla dagar på månaden är inte kompis med min kropp. P-Piller testades på män, det låter absurt men så sjuk är läkemedelsvärlden. De funkar bara lokalt, sa barnmorskan. Frågan är hur man kan påstå att en tablett man äter bara ska fungera i livmodern. Jag har sällan hört mer absurt. Har du?
Inom biohacking och funktionsmedicin nämner de genomgående att hjärnan behöver fett och proteiner. Annars har inte hjärnan någon energi kvar att stå ut med idioter. Inget tålamod för nära och kära. Ingen förståelse för livet. Hjärnan behöver fett. Men framförallt äkta rent fett. Rent och gräsbetat oprocessat. Man kan tydligen inte äta för mycket fett. Kroppen tar till sig allt den behöver och det är ganska mycket, resten skiter man ut, dramatiskt. Förr var allt ekologiskt och gräsbetat, men nu när det mesta massproduceras och påskyndas så förgiftas det till den nivån att maskar i jorden har glysfosater. Hjärnan behöver äkta proteiner, gräsbetat och ekologiskt, giftfritt. Eftersom de flesta växtbaserade alternativen görs om till glukos i kroppen, och orsakar inflammationer. Och när hjärnan får det den behöver, det essentiella, då bekämpas inflammationer.
Men det är inte så lätt. För ingen sa till mig att det jag intalade mig själv under de tjugo plus åren skulle vara så svårt att omprogrammera. Jag trodde att det jag åt var sunt. Och att äta kött var osunt. Jag behövde ändra min inställning till tacksamhet. Frigöra mig från känslan att det är äckligt och bara tacksamt ta emot. För att läka från dig.
Att se sig i spegeln och inte känna igen sig är som att acceptera att jag är en människa som jag inte är. En gasell skakar av sig efter att ha blivit jagad av ett lejon.
Jag kan inte sova efter att ha skrivit. Jag blir väldigt hög av att skriva. Jag höjer mig till skyarna. Jag besöker andarna. Jag är mycket större i själ än i kropp. Jag är mer mig själv. För hjärtat är med. När jag skriver är du långt borta. Du har bara minnen att säga mig, inget nytt. Du är bedövningsmedlet, den för elefanter.
Dr Gabor Maté, en kanadensisk läkare och författare, menar att: När någon konstant står ut med stress och andras krav utan att sätta gränser, försämras immunförsvaret, vilket kan riktas tillbaka mot kroppen. Immunsystemet, hormoner, nervsystemet och känslosystemet är ett system, de är inte skilda. Det kallas psykoneuroimmunologi. Kulturen har programmerat oss kvinnor att alltid ta hand om andras emotionella behov, ta andras stress, identifierat oss med våra plikter och våra roller, inte blivit arga på ett hälsosamt sätt, och tagit ansvar för andra människors känslor. Det handlar inte om kön. Det är en kulturell fråga.
Generellt vill vi kvinnor inte bli mördade, och då hjälper vi andra att ta itu med svåra känslor genom att ta oss an deras problem.
Jag kommer aldrig riktigt förstå dig. Annat än att du är bristen av mig. En sak märker jag, förutom att jag bara minns en mening i taget, är att medan jag nu skriver är inte du här.
Referenser:
– Om sömn: Huffington, Arianna. Sleep Revolution. Transforming Your Life, One Night at a Time. Ebury Publishing. (2016).
– Om biohacknig: Asprey, Dave. The Bulletproof Diet. Rodale Press Inc. (2014).
– Om andning och stress: McKeown, Patrick. The Oxygen Advantage: Simple, Scientifically Proven Breathing Techniques to Help You Become Healthier, Slimmer, Faster, and Fitter. William Morrow Company. (2016).
– Om det viktiga i att vara social för att läka: https://www.youtube.com/watch?v=vUWyf3sfM_0
– Om vagusnervens påverkan: Rosenberg, Stanley. Accessing the Healing Power of the Vagus Nerve. Self-exercises for anxiety, depression, trauma, and autism. North Atlantic Books,U.S. (2017).
– Om att duscha kallt: https://www.youtube.com/watch?v=nLHdG_zEue0
– Om att kolhydrater inflammerar: Pearmutter, David. MD. Grain Brain: The Surprising Truth about Wheat, Carbs, and Sugar–Your Brain’s Silent Killers. Little, Brown Spark. (2018).
– Om att känslor ändrar vår fysiologi: https://www.youtube.com/watch?v=PLvCXIvgrGQ
iatan bece-ferr 
Lämna en kommentar